Nu i helgen sprang jag Gränsö Ultra 2017 i Västervik. Det var andra året jag gick för fulla distansen ”fem långa varv”. Officiell längd är 68,5 km för ”fem långa”. Min Strava-app visade 68,0 km och 10 tim 51 min.

Ett ”långt varv” är egentligen 14 km men eftersom vi var 80-talet startande och det gick får på ett par ställen så justerades bansträckningen runt dem för att inte störa i onödan. Därför blev sträckan något kortare än originalleden.

Min plan för intag fungerade väl. Jag vätskade väl från dagen innan och att hade en jämn påfyllning med vätska och energi under loppet. Jag körde nästan uteslutande med Vitargo elektrolyt som ”extern” energi och fick ganska lätt i mig de medhavda ca 7 dl under varje varv (totalt ca 3,5 liter Vitargo). Blandningens styrka var 400 gram Vitargo på 7,4 liter vatten. Jag hade 3,8 liter lösning med mig hem. Med den doseringen vet jag alltså med säkerhet att jag fördelade ett jämnt intag av kolhydrater i form av 200 gram Vitargo under hela ultran (ca 740 kcal). Fördelat över 11 timmar blir det ca 67 kcal från Vitargo per timme. För mig funkar det bra med lite lagom kolhydrater enligt talesättet ”Fettet brinner på kolhydraternas låga”. Utöver Vitargo så drack jag extra vatten på vägen. Några bitar mjölkchoklad var härligt och gav en extra energikick på de sista varven. Mina egna löparbullar gav också omväxling från allt det söta. De tre sista varven intog jag även ca 15 gram extra protein (vassle) per varv för att kroppen inte skulle behöva ”äta av musklerna” så mycket.

De två första varven gick jag ut ganska hårt mot vad jag brukar. Tanken var att se hur jag reagerade på hård belastning redan från början. Jag hade med i beräkningen att kanske behöva ”nosa på väggen” för att kunna komma in före skymningen.

I början av andra varvet snubblade jag och gjorde en lerdykning. Landade på alla fyra och är glad att jag tränat överkroppen mer i år så att jag klarade den ofrivilliga armhävningen. Hade jag gjort ett likadant dyk förra året så hade ansiktet garanterat fått en lerinpackning.

De två första varven gick riktigt bra, men i början av det tredje så började det bränna i korsryggens muskler. De var trötta och packade i stort sett ihop efter 28 km. Tredje varvet blev därför rejält kämpigt. Jag visste redan innan att jag hade ganska få långpass nära inpå årets ”Gränsö”, men det var lite otippat att ryggen blev den svaga länken i år.

När korsryggen inte längre orkade hålla emot blev de mer tekniska partierna med stenar och rötter omöjliga att springa. De platta sträckorna var däremot sköna för ryggen att springa. Varv fyra hade ryggen hämtat sig lite och på femte varvet kunde jag bitvis även springa lite på de mer tekniska avsnitten.

Dagen efter kändes benen bra och trappor var inga problem. Ryggen däremot behöver nog en vecka för att stabilisera sig ordentligt. Inga direkt överdrivna cravings efter mat eller dryck vilket tyder på att jag lyckats perfekt med att ladda och fylla på tanken i år.