Rådjuret kämpade för sitt liv i isrännan - @konvolut

En kamp för livet utspelade sig idag i Landvikens isränna

Från vardagsrumsfönstret såg vi hur tre rådjur gick ut på vikens is. Den första tanken var att det såg mycket vackert ut med rådjuren på isen. När de sedan började gå tvärs över isen för att komma till Rummasidan förbyttes snabbt den idylliska atmosfären mot djupaste allvar – ”de kommer ju att gå ner sig i isrännan”. Så sent som igår kväll låg en mörk bred fåra öppen och synlig mitt i viken. Men under natten hade rännan fått en tunn ishinna med vit snö ovanpå så rådjuren såg ju inte den dolda faran. Halvvägs över så försvann det främsta av rådjuren ned i vattnet. De andra två vände då om till säker mark igen.

Vi hade annat i huvudet än att dokumentera dramat med rådjuret när det utspelade sig. Bilden är därför från dagen innan när isrännan var synlig. Bildvinkeln är samma som när vi såg rådjuret gå ned sig i isen. Rådjuren gick från vänster till höger i bild.

Vad gör man i ett sådant läge? Isen var ju för tunn för att vi själva skulle våga oss ut på den, och hur länge skulle rådjuret orka kämpa i vakens iskalla vatten för att komma upp? Vi resonerade som så att om vi gick över bron och försökte möta rådjuret från land på andra sidan så riskerade vi att det vände om mot öppet vatten igen. Och vi kunde ju ändå inte komma ut till det på den tunna isen. Därför gick vi ned till strandkanten ”bakifrån” och kunde bara stå och se på hur djuret kämpade för att komma framåt. Nu hade rådjuret legat i vattnet ca 20 minuter och faktiskt lyckats ta sig en bit närmare land genom att göra sig en egen ränna med frambenen. Men det återstod minst 30 meter till land, och försöken att ta sig upp på isen började komma med allt längre och längre mellanrum.

Från andra sidan hörde vi hur ett par fåglar larmade och ljöd, som för att heja på rådjuret. Jag har aldrig förut hört fåglar låta på det viset. Då började vi också att klappa med händerna och hojta där på strandkanten. Direkt så ökade aktiviteten hos rådjuret igen, och det kändes att vi hjälpte fåglarna att heja på rådjuret som nu sakta började närmade sig land igen. 20 meter från land kom djuret upp till hälften på isen men den bar inte. Det syntes bara en liten bit av huvudet när rådjuret sjönk ned i vattnet igen. Nu hade djuret legat 30 minuter i vattnet, men verkade ha fått ny energi av att ha kommit en bit upp på isen. Straxt därefter stötte det på tjockare is och äntligen kom rådjuret upp helt på isen. Först stod det helt stilla, som för att känna efter om isen bar. Men det var nog mest för att hämta andan efter ansträngningen. Efter en stund började det att sakta ta sig de sista metrarna mot fast mark, och snart försvann det in bland träden på andra sidan viken. Vi får hoppas att temperaturen håller sig på plussidan i natt.

Så, vad har jag lärt mig idag?

För det första – det är en sak att maktlöst se en olycka sakta byggas upp och hända, utan möjlighet att kunna påverka händelseförloppet. Att bara acceptera ”naturens gång” och lugnt men ångestfyllt konstatera att ”rådjuret kommer nog att frysa och drunkna”.

För det andra – det är en helt annan sak att ändå se om man kan göra något. Att söka sig till platsen för dramat och leta utvägar. Att lyssna på vad naturen själv gör åt saken, och att delta med det man kan göra, hur lite det än må vara för stunden.

Minsta lilla insats kan vara till avgörande hjälp för den som verkligen behöver den. Så, ta väl vara på varandra därute.